Om att ha tråkigt

För mig är begreppen roligt och tråkigt relativa. Man har det ju tråkigt jämfört med hur man hade det tidigare eller hur man kunde ha haft det. Ur det perspektivet måste man ju ha ”tråkigt” ibland, annars kan man varken ha roligt eller tråkigt någon gång. Konkret kan det ta sig uttryck i att vuxna inte borde serva barnen med aktiviteter så fort barnet kommer och säger att hon har tråkigt. Barnen klarar i de allra flesta fall av att komma på något själva. Till detta kan man lägga aspekten att vad som är roligt respektive tråkigt är till viss del en individuell fråga. Alla är inte överens om vad som är roligt respektive tråkigt.

Tolkar vi Elza Dunkels ur det perspektivet tror jag att hon använder kottar och pinnar som exempel för att visa att det inte var bättre förr bara för att barnen endast hade kottar och pinnar att leka med. Idag har de fler och mer stimulerande saker att leka med. Fast de som endast hade kottar visste inte om något annat och hade förmodligen roligt med dem. Dagens barn vet att det finns andra saker som anses vara roliga och vill då hellre använda dessa saker. Så låt barnen använda de saker som finns tillgängliga och tvinga dem inte till att använda tråkiga leksaker/tekniker, d.v.s. låt barnen använda datorn i lärandet i stället för att tvinga dem till lärande genom gamla och tråkiga metoder/redskap. En liten reflektion över det är att resultatet blir att lärarna hela tiden måste ligga i framkant och hela tiden använda sig av det senaste och därmed roligaste teknikerna för lärande.