Jag har just varit med om en av de konstigaste sakerna som har hänt mig under mina få år som lärare.
Jag driver ju den svenska sidan av ett Comeniusprojekt som Ross Tensta Gymnasium deltar i. Vill ni veta mer om själva projektet kan ni läsa om det på www.webmajjen.se. Hur som helst så ligger en av skolorna i en liten stad på 200 000 invånare som heter Osmaniye som ligger i sydöstra Turkiet
Visa större karta
Nu till problemet. Det har varit nästan omöjligt att få eleverna att vilja åka dit. Vi började med att ställa en allmän fråga till alla och begärde in intresseanmälan. Endast en elev lämnade in en sådan... Hm, vad göra nu? Så svalt kan väl inte intresset vara. Så vi började fråga runt de vi trodde skulle vilja och passa bäst för uppgiften de ska lösa i Turkiet. En efter en sa nej.
Skälen varierade. En var turkisk medborgare och riskerar att fastna i militärtjänsten om han åker dit. Bra skäl tyckte vi. Det kan vara en aningen pinsamt att komma hem utan honom och meddela föräldrarna; Din som kommer hem om två år.
Andra har främlingspass och måste ordna med visum...
Andra vill inte för att de är kurder (frågan är hur stort problemet är i Turkiet. Den kanske är större här än där).
En del tjejer vill inte åka eftersom man inte får ha sjal på sig i turkiska skolor...
Men det som stör mig mest är nog att vi lärare inte kunde få bort fördomarna som eleverna har (eller vet de? många har varit i landet förr) om att det inte ska vara bra. De är rädda för att bo i värdfamiljer eller något annat. Men det stör mig att så pass många anser att det inte är tillräckligt bra i Turkiet för att åka dit...
Så skälen kan vara många, långa, krångliga, intressanta, tråkiga, irriterande, knäppa och bra. Vi blev bara helt tagna på sängen. Detta problem fanns inte i vår sinnevärld när vi började planera för detta projekt.
Man vad gör man? Alternativet att tvinga med dem är inte speciellt lockande (om man får vara lite sarkastisk). Så nu har vi verkligen fått lösa problem med hjälp av gemensam, strategisk improvisation och operation övertalning...
Ahhhh...
Trist att börja med att truga och övertyga för något man känner så för.
SvaraRadera